Blog Image

FrilandsJournalisten

Om bloggen

Från och med nu blir det mindre snack och mera verkstad.
Det blir mindre politisk ilska och mer spenat i grönsakslandet.

Vägen till ett hållbarare samhälle går genom enkla, konkreta handlingar. NU. Det bästa av allt är man blir lycklig av att utföra dem.

På bloggen vill jag berätta om vad jag gör och varför.

Jag vill också ställa en fråga:
Hur gör du, och varför?

Var det våren som kom?

Solskenssonaten Posted on Fri, April 10, 2015 21:22:23

Det har blåst kraftigt i flera dagar. Stormbyarna har piskat
mot fönstren och kastat förstukvistens trasmatta långt ut på gårdsplanen. En
trött sol har ibland skymtat bakom molnen, men den har tjurigt vänt
bort ansiktet och stannat under täcket. De två decimeterna blötsnö, som vräkte ner för två veckor sedan, har smält och städats bort av de
obarmhärtiga vindarna. Leran har klafsat om träskorna när jag släpat mig mellan stugan och kontoret. Min hetaste önskan dessa dagar har varit att
få lägga mig ner och sova.

De späda basilikaplantorna i fönstret delade samma önskan som jag för ett par veckor sedan. Nu börjar de äntligen se piggare ut. Det är tur, för
Birgitta, min granne, ska ha hälften av dem. Jag hade även tagit på mig
uppgiften att driva upp basilika av en oprövad röd sort. Fröna grodde snällt,
men efter ett par veckor lade sig samtliga plantor ner och dog. Jag har aldrig varit med om
något liknande. Att gnistan kan slockna efter en vinter som denna har jag dock full
förståelse för.

Förra vintern bjöd på uselt skidföre, men denna vinter går till historien. Tre gånger – inte mer – har jag skottat snö. De
gynnsamma skiddagarna hemma kring byn kan räknas på ena handens fingrar, och i självaste
februari dominerades utsikten från mitt fönster av en naken lägda med visset gräs! Klimatförändringar
är ingen nyhet – sådana började man tala om redan på 1970-talet – men de synbara effekterna
har aldrig varit så påtagliga som nu. Runt om i världen blir vädret allt mer extremt.
Här hemma blir vintern kortare, varmare och mera snöfattig. Är det såhär vi ska
ha det nu? Ska man emigrera till Riksgränsen eller göra majbrasa av skidorna?

Idag mojnade vinden och plötsligt hör jag bofinken. När kom
den? Den sjunger utan entusiasm och kullerbyttorna på slutet är halvhjärtade. Jag drar på mig kängorna och vandrar genom skogen i eftermiddagens gråljus. Duggregnet målar prickar på min jacka. De trampade vägarna består mest av vattenhöljd is, men bredvid är lingonriset bart och ger fäste under skorna. Dagen
är färglös och dyster. Skogen står tyst och avvaktande i det hundrade tövädret sedan
december. Är det vår nu då? Eller är
det falskt alarm igen? Ingen vet svaret, och det enda som hörs är domherrarnas entoniga visslande mellan träden.

Stigen leder mig till sist ut i det öppna jordbrukslandskapet igen. Grå mark. Grå himmel. Blött gräs och en vind som friskar i. Skymten av en rörelse får mig att rikta blicken mot skyn och spärra
upp ögonen. En trana? Jo. Bort över markerna flyger en trana med långsamma vingslag. Jag tänker på i fjol. Då kom tranorna med trumpeter och jubelsång i solskenet. Idag flyger tranan moltyst
under de grå molnen. När det inte finns någon vinter att besegra, finns det
kanske inte heller något att jubla över?

Som om de aldrig varit borta, som om det aldrig varit vinter, trampar nu Kallstas eget tranpar runt på sina vanliga domäner och letar mat. De burrar upp fjäderdräkten till skydd
mot regnet och sänker håglöst sina huvuden mot marken.

Om det är våren som har kommit, kom den med tunga steg. Och jag vet nog vad du tänker om mitt första inlägg efter den långa vintervilan: En sån grinig björn borde inte sticka ut nosen alls, utan stanna i sitt ide tills den tinat upp ordentligt. Så jag gör väl det då. Och hoppas att ny energi infinner sig snart.



Himmelsblått på vägarna

Solskenssonaten Posted on Wed, September 17, 2014 10:09:51

För någon vecka sedan, efter viss den vånda som det alltid är att köpa något riktigt dyrt, skaffade jag en ny (begagnad) bil. Tyvärr finns inte begagnade hybrid- eller elbilar med tillräckligt lång räckvidd för att man ska känna sig trygg där jag bor, så det fick bli traditionellt bränsle.

Bland de viktigaste kriterierna var förstås att den skulle vara bränslesnål. Eftersom jag nästan uteslutande kör landsvägskörning tänkte jag att en diesel kunde vara något. Valet föll på en Hyundai (kan jag ens stava till detta bilmärke?) i30. Att den visade sig ha en otroligt vacker färg påverkade inte köpet, med var extra bonus.

Efter att ha läst instruktionsboken och satt mig in i moderna, obekanta funktioner så som färddator, gjorde jag igår min första långresa å jobbets vägnar. Det var 32 mil tur och retur, vilket ju känns sisådär.

På hemvägen började jag äntligen få riktig kläm på vad de digitala siffrorna på försökte säga mig, och det var goda nyheter. Min himmelsblå pärla förbrukade i snitt 0,39 liter diesel per mil!

Med tanke på att jag därmed har reducerat mitt avtrycket från koldioxidfoten med hälften, känns det fantastiskt bra.Ännu bättre är det att jag inte behöver köra bil varje dag. Och det kommer jag INTE att göra nu heller.

Dimmig morgonpuss till min himmelsblå färdkamrat!



Bylistan gör succé

Solskenssonaten Posted on Sat, September 13, 2014 13:56:00

Bylistan, sms-listan som vi skapade för de bybor som ville vara med, har visat sig vara väldigt användbar. Här lägger folk ut frågor om skjuts till stan eller vädjan om att köpa en liter mjölk om det är någon som ändå ska på affären. Och många gånger får folk napp.

I fredags eftermiddag förra veckan slängde Birgitta II ut en fråga på listan (det finns en Birgitta till i byn, förutom min närmaste granne, där av ordningsnumret). Var det någon som var i stan och skulle på Jula eller dylikt ställe? De höll nämligen på att så gräs, och nu hade fröna så försmädligt tagit slut.

I ett sådant läge har man vanligtvis två val om man bor i Kallsta:
1, Köra till stan och köpa mer frön, vilket är nästan 8 mil tur och retur.
2, Reta sig på att fröna inte räckte och göra klart en annan dag.

Men nu fanns alltså Bylistan.

Eftersom jag precis var på väg in på just Jula ringde jag upp, men jag anade att det fanns en hake. Jag var nämligen på väg bort och skulle inte komma hem förrän på söndag. Nej, höll Birgitta med, det var kanske inte det ultimata. De hade behövt frön nu i kväll.

Medan vi pratade slog det mig plötsligt att jag själv hade gräsfrön till övers där hemma. Jag bad henne gå till mitt växthus och leta fram förpackningen. Bara hon lämnade typ tre nävar kvar åt mig, fick hon ta resten. Och glad i hågen sådde Birgitta färdigt.

Igår la hon ut ett nytt meddelande. Var det någon som ville ha äpplen? De hade massor som de inte kunde ta reda på.

Gissa vem som ville!

Tänk vilken glädje man kan ha av en bylista! Många onödiga bilresor kan man spara också, vilket är finfint för både klimat och plånbok. Jag rekommenderar verkligen detta system för alla miljövänner! Man måste givetvis inte bo långt ute på landet för att ha detta utbyte. I villakvarteret eller bostadsrättsföreningen kan en lista också göra underverk. Låt byteshandeln och den sociala gemenskapen blomstra, och spara på jordens resurser!



Tät? Javisst!

Solskenssonaten Posted on Sat, September 13, 2014 13:24:16

Nej. Jag har inget bankkonto i Schweiz. Jag lider inte heller av inkontinens, men jag är tät på ett annat och viktigare vis.

Idag har nämligen alla mina fönster fått nya tätningslister. Det känns bra. Nu har jag i alla fall gjort det jag kan för att spara uppvärmningsenergi i vinter.
Kanske också att det kan hindra lite flugor från att komma in.

Mitt hus är väldigt hemtrevligt. Det tycker tyvärr också flugorna, för så fort det börjar bli kyligt ute så flyttar de in. De är så glada över att komma in i värmen att de vimlar runt i någon sorts yra. De är högljudda och alldeles omöjliga att slå ihjäl. De anar en flugsmälla på fem meters håll och sitter inte stilla en sekund. De är alldeles galna. Vilar gör de bara väl dolda innanför taklisten.

Flugor är de enda djur som får mig att känna mordlust. De är de enda levande varelser som jag utan dåligt samvete slår ihjäl. Inget provocerar mig så som ljudet när de tungt studsar mot taket, igen och igen och igen. Särskilt svårt att stå ut med eländet är det om kvällarna när jag slår mig ner i soffan i syfte att koppla av.

I fjol hade jag – trots klisterpapper i taket ovanför golvlampan – inneboende hela vintersäsongen. Och så fort det blev varmt i maj så flög de ut. Kanske kan tätningslisterna hindra en och annan från att tränga sig in. I så fall har jag ju slagit två flugor i en smäll med mina tätningslister. Ha! Där fick jag till det!



Fjällkantarell

Solskenssonaten Posted on Sat, September 13, 2014 12:58:36


Har du sett herr
Kantarell…? Nja. Han lekte mest kurragömma.

Vartenda år ser jag
fantastiska inlägg på Facebook från folk som formligen har öst kantareller i sina korgar och hinkar. De talar om
tjugo, trettio, fyrtio kilo och jag ser framför mig hur de ligger på knä i
riset och bara skyfflar. Det måste vara fantastiskt.

Tyvärr har jag
aldrig fått uppleva det, och det har många orsaker:

– Jag vet inte var
jag ska leta om jag inte får följa med någon, vilket jag bara haft förmånen att
göra ett par gånger.

– Jag ser dåligt,
vilket gör att jag har svårt att se svamparna. 99 gånger av 100 är det ett gult
höstlöv och ingen kantarell som jag har fått syn på. (Jag vet, det finns
glasögon, men jag avskyr glasögon. Och jag blev häcklad och även fångad på bild
för min extrema kroppshållning, vilken visade sig ha drygt 90 graders vinkel.)

– Jag har svårt att
hålla koncentrationen på marken då jag av naturen är mer av en drömmare än en
idog samlare. Av gammal vana letar sig min blick hellre ut över vidderna,
horisonten och himlen än den disciplinerat håller sig nere i mossan.

– Jag har bristande
tålamod när det gäller att leta efter saker. Om jag inte får snabb utdelning,
ledsnar jag fort och ger upp.(Borde jobba på det.)

I år har jag i alla
fall plockat mer kantareller än jag någonsin gjort. Jag fick ihop fyra liter!
Detta trots att verkligen var svårt att finna de läckra svamparna. Det var så
torrt att det oftast bara tittade upp en liten flik av hatten. Sedan fick man
gräva fram dem med våld ur riset och mossan. Tillsammans med all smörsopp och
Karl Johan som jag har i frysen, kan jag ändå vara nöjd med vinterförrådet.

Minst lika stor
behållning hade jag av själva varandet på fjället i trevliga vänners sällskap.
Två helt fantastiska, varma septemberdagar fick vi. Att bara strosa runt i
sakta mak och insupa naturens skönhet är faktiskt ännu mer värt än fyra liter
kantareller. Vi ska vara rädd om denna unika natur!



Att samla mat är också att jobba

Solskenssonaten Posted on Thu, September 04, 2014 21:47:25

Jag brukar ofta säga att det är tur att jag inte har ett fast jobb, för då kan jag ju inte bli arbetslös. En svamphöst som denna är det också bra att inte ha ett fast jobb. För jag inser ju att jag inte hinner jobba så mycket när allt ska tas reda på i skog och trädgård.

En annan tanke som jag brukar ta till för att försvara min dåliga arbetsdisciplin är att samlande av mat är ju indirekt också ett sätt att tjäna pengar. Idag har jag tjänat en hundring minst. Jag har dessutom fått motion, stora portioner frisk luft och god middag. Glädjen över att kunna gå i skogen en dag som denna är kanske den allra största behållningen. Att kunna välja doften av barr och solvarm mossa framför kontorsdamm och överhettad dator är ett stort privilegium som ger livskvalitet på riktigt.

Ett par timmars jobb blev det faktiskt i morse. Sedan plockade jag äpplena på mitt pyttelilla äppelträd. De var mindre än golfbollar och hela skörden vägde sammanlagt ett halvt kilo. En liten skvätt äppelmos blev det trots allt.

Vid lunchtid var vädret fantastiskt. Solen sken och luften var varm. Förhållandena för svampplockning kunde inte bli bättre. På egen hand brukar jag inte göra några storfynd i skogen – därtill är både min syn och och min känsla för svampställen för klen – men nu hade jag en av mina döttrar med mig, och i sällskap med henne kommer man aldrig hem tomhänt. Cecilia “Nilfisk” Kreuzberger har näsa som ett tryffelsvin och dammsuger skogen på svamp. Det är bara att hänga på, och det har jag gjort, både igår och idag.

Efter skogspromenaden blev det annat sorts arbete. Det tar sin tid att ta reda
på allt, men det är ganska trivsamt att sitta på förstukvisten och rensa. Särskilt när man tänker på dem som sitter inne på sina kontor.

Rensad Karl Johansvamp, smörsopp samt min första egna äppelmos. (På smörsoppen måste man ta bort hatthuden. Under den har svampen en läcker färg.)

Den här plockade jag inte. Men den var fin.



Ägg från glada hönor

Solskenssonaten Posted on Tue, September 02, 2014 09:56:58

Det har varit dåligt ställt med Kallstahönsens
värpande och det har sällan funnits ägg till salu.

Det har känts trist. Ekologiska ägg från
mataffären i all ära, men de kommer från stora hönserier där man gör sig av med
tuppkycklingarna på otäckt rationella sätt.

När det behövs nya värphöns och man låter kläcka
en massa ägg i kläckningsmaskiner(för hönorna får ju inte ruva själva hos de
stora äggproducenterna). Runt hälften av kycklingarna är naturligt nog av
hankön.
Tuppkycklingar värper inga ägg, och värphönsrasernas tuppar anses växa
för dåligt för att det ska vara lönsamt att föda upp dem vidare till slakt.
Man måste alltså göra sig av med de nyfödda oduglingarna så fort de krupit ut ur sitt skal.
På många stora hönserier sker det genom att man kastar ner tuppkycklingarna
levande i en kvarn med vassa knivar. (Jo, du läste rätt. Tappade du aptiten på ägg också?) På andra ställen är de
schysstare och gasar ihjäl dem med koldioxid, en död som är mindre blodig, men går
så pass långsamt att kycklingarna hinner känna panik över att inte få syre. Det känns inte kul att bidra till
denna oetiska masslakt, vilket man faktiskt gör när man köper ägg i affären.

Nu har jag genom en vän hittat en liten
äggproducent i en grannby, och jag har hämtat mina första lådor ägg! Mitt hjärta fröjdades när jag såg de glada hönorna springa omkring fritt i gräset kring
gården utan minsta stängsel. Här mals inga tuppkycklingar ner. De matas och får åtminstone leva ett år. Där efter slaktas de en och en, blixtsnabbt med en yxa. Det känns i alla fall lite bättre, men jag tänker inte äta dem.



Ved med sting

Solskenssonaten Posted on Tue, September 02, 2014 09:44:32

I år har jag köpt ved av grannen som hade gott om
den varan. Jag har själv stått uppe på den jättestora vedhögen i Lasses maskinhall
och lastat alla kubiken.

Först använde jag hans stora traktorvagn. Det gick
som smort ända tills vagnen var halvfull. Då blottade sig ett getingbo där i
vedhögen, och dess invånare var ilskna. Panik!

Det var getingar överallt. I håret, under den
stora flaxande arbetsskjortan, i byxbenen. Och det var inte bara att springa.
Jag var ju tvungen att klättra ner först, och tränga mig förbi traktorvagnen.
Men sedan sprang jag, skrikande i diskanten, över gräset upp till Lasse och
Birgittas hus medan jag försökte riva av mig kläderna.

Jag hade intill denna dag bara fått två
getingstick i hela mitt liv, men nu hade jag samlat på mig för en tiofaldig
reinkarnation. Minst. I huvudsvålen hade jag massor med stick, och även på
kroppen under kläderna. Ont gjorde det, men jag klarade i alla fall ansiktet.

Jag spolade iskallt vatten på huvudet med duschen
i Birgittas badrum. I gengäld fick hon en fyra, fem getingar att leka med inne
i köket. Efter en kopp kaffe kändes det bättre, men att gå ut till vedhögen
igen gick ju inte.

Det är tur att det finns experter på byn. Vi
ringde efter Jan som själv har bikupa där hemma och därmed skyddskläder och
attiraljer. Han plockade bort getingboet, men de hemlösa getingarna skulle
fortsätta att surra där många dagar ännu, så det blev till att ta paus i
lastandet. Istället fick jag den halvfulla vagnen hemkörd och
började trava in i vedboden.

Nästan en vecka senare (efter att Jan fått rycka
ut och ta bort ytterligare ett getingbo ur vedhögen med ännu aggressivare
invånare) har jag nu tagit hem den sista veden. Jag skippade den stora vagnen
som behövde frigöras inför tröskningen och körde istället fyra vändor med
bilsläpvagn och fyrhjuling (Lasses). Det är första gången i mitt liv
som jag kör fyrhjuling, och det måste erkännas att det var roligt.

Det tog sin tid att pedantiskt trava all denna ved
längs med vedbodens högra långvägg. Detta är nästa vinters ved. Årets ligger
till vänster och det är en smal gång i mitten. Jag har travat två
fyrameterslängder som når ända upp till taket. Den tredje raden slutar i brösthöjd.
Jag tror det ska räcka. Jag kände en enorm tillfredsställelse när allt var
klart, men säg den lycka som varar.

Någon dag senare hörde jag nämligen en gigantisk smäll som
fick Molly att förskräckt fly in under altangolvet. Jag kunde inte begripa var
det var. Nog för att björnjakten fortfarande pågår, men jag tror inte att de skjuter med kanoner.

I går kväll när jag skulle hämta in lite ved fick
jag gåtans lösning. Det hade rasat ganska duktigt i vedboden. Suck.



Next »