Blog Image

FrilandsJournalisten

Om bloggen

Från och med nu blir det mindre snack och mera verkstad.
Det blir mindre politisk ilska och mer spenat i grönsakslandet.

Vägen till ett hållbarare samhälle går genom enkla, konkreta handlingar. NU. Det bästa av allt är man blir lycklig av att utföra dem.

På bloggen vill jag berätta om vad jag gör och varför.

Jag vill också ställa en fråga:
Hur gör du, och varför?

Hoppfullt lysande

Spenaten Posted on Fri, April 24, 2015 22:08:11

Vi har haft värmechock på runt tio grader någon solig
eftermiddag. Bofinkarna är gladare och storspoven ropar allt högre över ängarna.

Något sorgsnare var mina små basilika- och grönkålsplantor i
fönstret. I synnerhet grönkålen var vek och tanig och ville mest bara luta sitt
trötta huvud mot kanten på plastkrukan. Jag har inte kunnat begripa vad det är
för fel i år! Är det jorden? Omsorgen? Jag har sått frön mest varje år i mitt
vuxna liv, men aldrig förr har mina skyddslingar sett så eländiga ut. Är jag slut
som trädgårdsmästare?

Nåja. Min eventuella personliga kris var jag tvungen att lägga
åt sidan och istället ägna mig åt att lösa plantornas hälsoproblem. Det där
långa, taniga utseendet hos plantor brukar betyda att de fått för lite ljus –
vilket är märkligt, eftersom fjolårets plantor stod i samma fönster, såddes vid
samma tidpunkt och växte så att det knakade. Men jag kunde inte komma på något
bättre, så jag fick låna ett gammalt lysrör av grannen som jag hängde upp över
krukorna. Och ser man på. Efter bara fyra dagar var skillnaden märkbar! Jag
andades ut. Det ska nog gå vägen, trots allt.

Kanske stämmer grannens teori: Att det blivit för lite ljus
i fönstret i vår för att det inte varit snö utanför. Det låter logiskt. Mina
fönster är spröjsade och i minsta laget, men när vårsolen reflekteras i snön
där ute räcker ljuset. Om det är något som det har varit brist på i trädgården
i år, så är det just snö. Det har varit den ovintrigaste vinter jag upplevt
sedan jag flyttade till Jämtland 1983.

Men nu är det i alla fall vår. Tranorna och rådjuren går
sida vid sida och betar på åkern mitt emot. Så enkelt det kan vara. Annat är
det med oss människor. Mitt i allt det gråa blinkar vårens första blåsippa till. Det finns hopp.



Var det våren som kom?

Solskenssonaten Posted on Fri, April 10, 2015 21:22:23

Det har blåst kraftigt i flera dagar. Stormbyarna har piskat
mot fönstren och kastat förstukvistens trasmatta långt ut på gårdsplanen. En
trött sol har ibland skymtat bakom molnen, men den har tjurigt vänt
bort ansiktet och stannat under täcket. De två decimeterna blötsnö, som vräkte ner för två veckor sedan, har smält och städats bort av de
obarmhärtiga vindarna. Leran har klafsat om träskorna när jag släpat mig mellan stugan och kontoret. Min hetaste önskan dessa dagar har varit att
få lägga mig ner och sova.

De späda basilikaplantorna i fönstret delade samma önskan som jag för ett par veckor sedan. Nu börjar de äntligen se piggare ut. Det är tur, för
Birgitta, min granne, ska ha hälften av dem. Jag hade även tagit på mig
uppgiften att driva upp basilika av en oprövad röd sort. Fröna grodde snällt,
men efter ett par veckor lade sig samtliga plantor ner och dog. Jag har aldrig varit med om
något liknande. Att gnistan kan slockna efter en vinter som denna har jag dock full
förståelse för.

Förra vintern bjöd på uselt skidföre, men denna vinter går till historien. Tre gånger – inte mer – har jag skottat snö. De
gynnsamma skiddagarna hemma kring byn kan räknas på ena handens fingrar, och i självaste
februari dominerades utsikten från mitt fönster av en naken lägda med visset gräs! Klimatförändringar
är ingen nyhet – sådana började man tala om redan på 1970-talet – men de synbara effekterna
har aldrig varit så påtagliga som nu. Runt om i världen blir vädret allt mer extremt.
Här hemma blir vintern kortare, varmare och mera snöfattig. Är det såhär vi ska
ha det nu? Ska man emigrera till Riksgränsen eller göra majbrasa av skidorna?

Idag mojnade vinden och plötsligt hör jag bofinken. När kom
den? Den sjunger utan entusiasm och kullerbyttorna på slutet är halvhjärtade. Jag drar på mig kängorna och vandrar genom skogen i eftermiddagens gråljus. Duggregnet målar prickar på min jacka. De trampade vägarna består mest av vattenhöljd is, men bredvid är lingonriset bart och ger fäste under skorna. Dagen
är färglös och dyster. Skogen står tyst och avvaktande i det hundrade tövädret sedan
december. Är det vår nu då? Eller är
det falskt alarm igen? Ingen vet svaret, och det enda som hörs är domherrarnas entoniga visslande mellan träden.

Stigen leder mig till sist ut i det öppna jordbrukslandskapet igen. Grå mark. Grå himmel. Blött gräs och en vind som friskar i. Skymten av en rörelse får mig att rikta blicken mot skyn och spärra
upp ögonen. En trana? Jo. Bort över markerna flyger en trana med långsamma vingslag. Jag tänker på i fjol. Då kom tranorna med trumpeter och jubelsång i solskenet. Idag flyger tranan moltyst
under de grå molnen. När det inte finns någon vinter att besegra, finns det
kanske inte heller något att jubla över?

Som om de aldrig varit borta, som om det aldrig varit vinter, trampar nu Kallstas eget tranpar runt på sina vanliga domäner och letar mat. De burrar upp fjäderdräkten till skydd
mot regnet och sänker håglöst sina huvuden mot marken.

Om det är våren som har kommit, kom den med tunga steg. Och jag vet nog vad du tänker om mitt första inlägg efter den långa vintervilan: En sån grinig björn borde inte sticka ut nosen alls, utan stanna i sitt ide tills den tinat upp ordentligt. Så jag gör väl det då. Och hoppas att ny energi infinner sig snart.



Skära, skära havre…

Maten Posted on Sun, November 30, 2014 16:27:12

Så mycket havre var det förstås inte, med det var råg, korn och lite vete.
Lagom till advent och stundande julbak har jag hämtat min beställning av lokalodlade, kravmärkta spannmålsprodukter – totalt 12 kilo förpackat i trevliga bruna papperspåsar med odlarens namn på etiketten! Precis som med honungen, som jag hämtade tidigare, har jag beställt mina livsmedel via Min Farm på nätet.

Säden har odlats på Norderön som ligger i Storsjön nära Östersund. Efter tröskning och torkning har den sedan malts vid en kvarn på fastlandet, närmare bestämt i Ångsta som också ligger nära Östersund. Med tanke på Jämtlands korta växtsäsong blir man glatt överraskad att det funkar, men Norderön är förmodligen gynnsammare än mer fjällnära trakter. Tänk så oändligt mycket kortare transportsträcka detta mjöl har jämfört med om spannmålen odlats i Skåne (dit är det 100 mil), eller – ännu värre – i något annat land eller världsdel. Hur mycket koldioxidutsläpp sparar det inte att köpa närproducerat?!

Mina påsar innehåller rågmjöl av två olika kvaliteter, grahamsmjöl. matkorn, kornmjöl, lantvetemjöl och korngrötsmjöl. Det sistnämnda väckte omedelbart nyfikenhet. Hade jag någonsin ätit kornmjölsgröt? Jag måste genast prova!

Tre deciliter vatten var nog lagom för en portion gröt. När vattnet var nära att koka vispade jag i mjöl tills mängden verkade lagom. Jag tror att det blev nästan en deciliter till slut. Lite salt fick göra mjölet sällskap i kastrullen, och så fick gröten koka i 5-10 minuter medan jag drack mitt morgonkaffe.

Gröten blev slät, len och mycket god. Pricken över i blev en klick hemgjord lingonsylt och ohomogeniserad lantmjölk. En riktig vinterfrukost!



Pastasås med sting

Maten Posted on Sun, November 30, 2014 15:45:19

En sak har jag kvar att skörda – de sista chilifrukterna på min planta som nu bor i vardagsrumsfönstret. Det är ganska bra krut i dem! I övrigt är det till att leva på allt som stoppats i frysen. En hel del grönkål finns det ju till exempel.

Idag består mitt köksexperiment av en hackad chilifrukt och lite hackad vitlök som fräses i ekologisk rapsolja tillsammans med hackad grönkål i lagom mängd. Jag såsade till det med lite grädde som fanns kvar i kylen och smaksatte ytterligare med salt och peppar.

Blandat med nykokt pasta och med riven ost blev det en riktig höjdare!



En god bisak

Maten Posted on Sun, November 30, 2014 15:36:14

Nu var det dags att hämta fjällhonungen som jag beställde från Min Farm i våras. Fyra burkar med 700 gram i varje är en stor mängd för ett hushåll som mitt, men det var ingen konst att hitta vänner som också ville ha.
Två burkar behöll jag själv, den ena fylld med nyslungad, flytande, genomskinlig och gyllene honung av läckraste slag. Denna kristalliserar sig ganska snabbt, så min yngsta dotter fick hälften.

Honungen produceras inte av Britta och Torbjörn Öhrström i Ås, men av deras bin. De flesta bikuporna står i Västjämtlands fjälltrakter (därav namnet Åre fjällhonung) där bina suger nektar från vilda, giftfria blommor. Kan det bli bättre?

Min favoritlunch för tillfället består för närvarande av kvarg eller naturell yoghurt med blåbär, hallon eller svarta vinbär från frysen. På toppen strör jag solrosfrön och ringlar en sked av ljuvlig honung. Behöver jag säga att det är gott?

För övrigt känns det fint att bo i en landsända där bina fortfarande är friska och trivs. Bidöden i världen utgör ju ett ganska gräsligt hot mot vår livsmedelsförsörjning eftersom de flesta grödor vi äter är beroende av bin och humlor pollinerar dem.



Kålsoppa från byn

Maten Posted on Wed, October 01, 2014 21:55:07

Birgitta är inte bara ett tekniskt geni som är världsmästare på att pussla in utemöbler i ett trångt växthus. Hon är duktig att odla vitkål också, och jag fick ett kålhuvud direkt ur hennes grönsaksland! Det var fräscht och krispigt och så gott att jag var tvungen att äta massor medan jag lagade mat hemma i köket. Här skulle det nämligen bli kålsoppa till middag.

Kålsoppa är mycket godare än det låter, i alla fall om man tillagar den med riktigt fina råvaror. Såhär gjorde jag:

Jag skar en rejäl bit av det fina vitkålshuvudet och strimlade med min bästa kniv tills jag fick till ett halvt kilo. Jag kokade upp en dryg liter vatten och hävde i två buljongtärningar, ett lagerblad och tre kryddpepparkorn. Där efter la jag i kålen. (Nu har jag hittat eko-tärningar i min mataffär!)

I kylskåpet hade jag kvar några av mina egna morötter. Det skulle vara 1-2 stycken, men de var rejält stora, så jag tog bara en. Jag skalade den och skar den i lagom bitar som jag slängde i tillsammans med kålen i grytan.

Sist jag köpte ägg på gården i Lundsjön bytte jag bort en kartong ägg mot några kilo av grannens fina potatis. Det var tur, för i soppan skulle det vara 5-6 stycken medelstora. De fick gå samma väg som moroten.

Så fick allt koka under lock tills allt var mjukt och färdigt. Det blev ingen jobbig kållukt i huset eftersom jag inte brynte kålen, vilket annars är ett klassiskt tillvägagångssätt vad gäller kålsoppa. Som på beställning fanns det kvar några dugliga persiljekvistar i krukan på altanen. Jag tog bort grovstjälkarna och vevade igenom persiljan i persiljekvarnen som jag sparat från mitt barndomshem. Vilken fantastisk uppfinning det är!

Och vilken fantastisk kålsoppa, sedan den smakats av med flingsalt och vitpeppar! Den räckte i fyra dagar.



Vila i frid

Spenaten Posted on Wed, September 24, 2014 23:13:40

Nu är det sista gjort. Vattentunnan är tömd och inplockad i förrådet. Vattenslangen – nej visst katten, den glömde jag ju! – ska jag ta in i morgon. Alla redskap är under tak och Physalisplantan står nu i vardagsrummet i hopp om att överleva vintern.

Det sista jag gjorde medan det snöblandade regnet silade ner från en grå himmel var att att vinterbädda åt grönsakslandets maskar med lite extra löv. Nu får det snöa om det vill.

Som Ivar Lo-Johansson skrev en gång: Godnatt, jord.



Borelisk grönkål med smak av Indien

Maten Posted on Wed, September 24, 2014 23:00:28

Idag kom…ja, inte kung Bore himself, men märk väl prinsessan Bore.
Prinsessan är av den moderna, feministiska typen med stark tilltro till sin egen förmåga. Efter att prövande strött ut några små torra korn, fläskade hon i riktigt duktigt med en serie stora blöta snöflingor. Två morgnar i rad har hon dessutom ställt termostaten på minus fyra grader. På pin kiv – jag svär!

Första utryckningen skedde igår kväll. Trettiofyra gröna tomater ligger nu uppradade i diverse fönsterkarmar och växthuset är tomt och sopat.

Efter att ha läst av dagens lika låga morgontemperatur gick jag ut och inspekterade grönkålen som stod kvar i landet. Den var stel, spröd och nykysst av prinsessan. Lätt borelisk, för att använda ett oprövat ord.

Raskt bestämde jag mig för att skörda. Även om grönkålen tål en hel del, har jag på känn att näringsvärdet sjunker för varje frostnatt, och till slut blir även de spänstigaste blad slaka och trista när de tinar upp inne i värmen.

Det blev ett kutande ut och in mellan landet och köket. Jag härdade bara ut att plocka två stånd i taget innan jag blev tvungen att tina upp fingrarna i diskhon. I omgångar förvällde jag och frös in i lagom stora paket. Några liter färska blad sparade jag till att laga middag av.

Kvar på de blekgröna stammarna där ute finns nu bara de översta krusiga små bladen. Dessa blad är de sista färska hemmagrönsaker som jag kommer att äta i år. Grönkål i råkostsalladen är som julgranen i stugan. Den livar upp med sin gröna färg och sprider trevnad omkring sig!

Det sista gröna.

Till middag blev det indisk grönkålsgryta. Inte så dum.

Kylskåpets sista lilla hemmapurjo strimlades och frästes i olja i en stor stekgryta. En halv gul och hackad ekologisk lök fick göra den sällskap. Löken chockades sedan med 1 pressad vitlöksklyfta och 1 rejäl tsk sambal oelek.
250 gram sköljda grönkålsblad
befriades från den grövsta mittnerven och revs i bitar direkt i grytan, lite i taget. 2 tsk spiskummin och 1,5 tsk garam masala tillsattes och hela härligheten stektes under omrörning tills det börja likna nåt. Därefter hällde jag 4 dl vatten och en ekologisk grönsaksbuljongtäring i grytan. Medan vattnet hettades upp, skalade och skivade jag 6 lagom stora potatisar. Potatisen fick koka mjuk bland kålen i grytan. Mot slutet tärnade jag 3 röda hemmatomater och hävde i. Lite extra salt och lite mera puttra, så var grytan klar. Jag valde att ha bulgur till grytan idag.



Next »