Vi har haft värmechock på runt tio grader någon solig
eftermiddag. Bofinkarna är gladare och storspoven ropar allt högre över ängarna.

Något sorgsnare var mina små basilika- och grönkålsplantor i
fönstret. I synnerhet grönkålen var vek och tanig och ville mest bara luta sitt
trötta huvud mot kanten på plastkrukan. Jag har inte kunnat begripa vad det är
för fel i år! Är det jorden? Omsorgen? Jag har sått frön mest varje år i mitt
vuxna liv, men aldrig förr har mina skyddslingar sett så eländiga ut. Är jag slut
som trädgårdsmästare?

Nåja. Min eventuella personliga kris var jag tvungen att lägga
åt sidan och istället ägna mig åt att lösa plantornas hälsoproblem. Det där
långa, taniga utseendet hos plantor brukar betyda att de fått för lite ljus –
vilket är märkligt, eftersom fjolårets plantor stod i samma fönster, såddes vid
samma tidpunkt och växte så att det knakade. Men jag kunde inte komma på något
bättre, så jag fick låna ett gammalt lysrör av grannen som jag hängde upp över
krukorna. Och ser man på. Efter bara fyra dagar var skillnaden märkbar! Jag
andades ut. Det ska nog gå vägen, trots allt.

Kanske stämmer grannens teori: Att det blivit för lite ljus
i fönstret i vår för att det inte varit snö utanför. Det låter logiskt. Mina
fönster är spröjsade och i minsta laget, men när vårsolen reflekteras i snön
där ute räcker ljuset. Om det är något som det har varit brist på i trädgården
i år, så är det just snö. Det har varit den ovintrigaste vinter jag upplevt
sedan jag flyttade till Jämtland 1983.

Men nu är det i alla fall vår. Tranorna och rådjuren går
sida vid sida och betar på åkern mitt emot. Så enkelt det kan vara. Annat är
det med oss människor. Mitt i allt det gråa blinkar vårens första blåsippa till. Det finns hopp.