Det har blåst kraftigt i flera dagar. Stormbyarna har piskat
mot fönstren och kastat förstukvistens trasmatta långt ut på gårdsplanen. En
trött sol har ibland skymtat bakom molnen, men den har tjurigt vänt
bort ansiktet och stannat under täcket. De två decimeterna blötsnö, som vräkte ner för två veckor sedan, har smält och städats bort av de
obarmhärtiga vindarna. Leran har klafsat om träskorna när jag släpat mig mellan stugan och kontoret. Min hetaste önskan dessa dagar har varit att
få lägga mig ner och sova.

De späda basilikaplantorna i fönstret delade samma önskan som jag för ett par veckor sedan. Nu börjar de äntligen se piggare ut. Det är tur, för
Birgitta, min granne, ska ha hälften av dem. Jag hade även tagit på mig
uppgiften att driva upp basilika av en oprövad röd sort. Fröna grodde snällt,
men efter ett par veckor lade sig samtliga plantor ner och dog. Jag har aldrig varit med om
något liknande. Att gnistan kan slockna efter en vinter som denna har jag dock full
förståelse för.

Förra vintern bjöd på uselt skidföre, men denna vinter går till historien. Tre gånger – inte mer – har jag skottat snö. De
gynnsamma skiddagarna hemma kring byn kan räknas på ena handens fingrar, och i självaste
februari dominerades utsikten från mitt fönster av en naken lägda med visset gräs! Klimatförändringar
är ingen nyhet – sådana började man tala om redan på 1970-talet – men de synbara effekterna
har aldrig varit så påtagliga som nu. Runt om i världen blir vädret allt mer extremt.
Här hemma blir vintern kortare, varmare och mera snöfattig. Är det såhär vi ska
ha det nu? Ska man emigrera till Riksgränsen eller göra majbrasa av skidorna?

Idag mojnade vinden och plötsligt hör jag bofinken. När kom
den? Den sjunger utan entusiasm och kullerbyttorna på slutet är halvhjärtade. Jag drar på mig kängorna och vandrar genom skogen i eftermiddagens gråljus. Duggregnet målar prickar på min jacka. De trampade vägarna består mest av vattenhöljd is, men bredvid är lingonriset bart och ger fäste under skorna. Dagen
är färglös och dyster. Skogen står tyst och avvaktande i det hundrade tövädret sedan
december. Är det vår nu då? Eller är
det falskt alarm igen? Ingen vet svaret, och det enda som hörs är domherrarnas entoniga visslande mellan träden.

Stigen leder mig till sist ut i det öppna jordbrukslandskapet igen. Grå mark. Grå himmel. Blött gräs och en vind som friskar i. Skymten av en rörelse får mig att rikta blicken mot skyn och spärra
upp ögonen. En trana? Jo. Bort över markerna flyger en trana med långsamma vingslag. Jag tänker på i fjol. Då kom tranorna med trumpeter och jubelsång i solskenet. Idag flyger tranan moltyst
under de grå molnen. När det inte finns någon vinter att besegra, finns det
kanske inte heller något att jubla över?

Som om de aldrig varit borta, som om det aldrig varit vinter, trampar nu Kallstas eget tranpar runt på sina vanliga domäner och letar mat. De burrar upp fjäderdräkten till skydd
mot regnet och sänker håglöst sina huvuden mot marken.

Om det är våren som har kommit, kom den med tunga steg. Och jag vet nog vad du tänker om mitt första inlägg efter den långa vintervilan: En sån grinig björn borde inte sticka ut nosen alls, utan stanna i sitt ide tills den tinat upp ordentligt. Så jag gör väl det då. Och hoppas att ny energi infinner sig snart.