Så mycket havre var det förstås inte, med det var råg, korn och lite vete.
Lagom till advent och stundande julbak har jag hämtat min beställning av lokalodlade, kravmärkta spannmålsprodukter – totalt 12 kilo förpackat i trevliga bruna papperspåsar med odlarens namn på etiketten! Precis som med honungen, som jag hämtade tidigare, har jag beställt mina livsmedel via Min Farm på nätet.

Säden har odlats på Norderön som ligger i Storsjön nära Östersund. Efter tröskning och torkning har den sedan malts vid en kvarn på fastlandet, närmare bestämt i Ångsta som också ligger nära Östersund. Med tanke på Jämtlands korta växtsäsong blir man glatt överraskad att det funkar, men Norderön är förmodligen gynnsammare än mer fjällnära trakter. Tänk så oändligt mycket kortare transportsträcka detta mjöl har jämfört med om spannmålen odlats i Skåne (dit är det 100 mil), eller – ännu värre – i något annat land eller världsdel. Hur mycket koldioxidutsläpp sparar det inte att köpa närproducerat?!

Mina påsar innehåller rågmjöl av två olika kvaliteter, grahamsmjöl. matkorn, kornmjöl, lantvetemjöl och korngrötsmjöl. Det sistnämnda väckte omedelbart nyfikenhet. Hade jag någonsin ätit kornmjölsgröt? Jag måste genast prova!

Tre deciliter vatten var nog lagom för en portion gröt. När vattnet var nära att koka vispade jag i mjöl tills mängden verkade lagom. Jag tror att det blev nästan en deciliter till slut. Lite salt fick göra mjölet sällskap i kastrullen, och så fick gröten koka i 5-10 minuter medan jag drack mitt morgonkaffe.

Gröten blev slät, len och mycket god. Pricken över i blev en klick hemgjord lingonsylt och ohomogeniserad lantmjölk. En riktig vinterfrukost!