Har du sett herr
Kantarell…? Nja. Han lekte mest kurragömma.

Vartenda år ser jag
fantastiska inlägg på Facebook från folk som formligen har öst kantareller i sina korgar och hinkar. De talar om
tjugo, trettio, fyrtio kilo och jag ser framför mig hur de ligger på knä i
riset och bara skyfflar. Det måste vara fantastiskt.

Tyvärr har jag
aldrig fått uppleva det, och det har många orsaker:

– Jag vet inte var
jag ska leta om jag inte får följa med någon, vilket jag bara haft förmånen att
göra ett par gånger.

– Jag ser dåligt,
vilket gör att jag har svårt att se svamparna. 99 gånger av 100 är det ett gult
höstlöv och ingen kantarell som jag har fått syn på. (Jag vet, det finns
glasögon, men jag avskyr glasögon. Och jag blev häcklad och även fångad på bild
för min extrema kroppshållning, vilken visade sig ha drygt 90 graders vinkel.)

– Jag har svårt att
hålla koncentrationen på marken då jag av naturen är mer av en drömmare än en
idog samlare. Av gammal vana letar sig min blick hellre ut över vidderna,
horisonten och himlen än den disciplinerat håller sig nere i mossan.

– Jag har bristande
tålamod när det gäller att leta efter saker. Om jag inte får snabb utdelning,
ledsnar jag fort och ger upp.(Borde jobba på det.)

I år har jag i alla
fall plockat mer kantareller än jag någonsin gjort. Jag fick ihop fyra liter!
Detta trots att verkligen var svårt att finna de läckra svamparna. Det var så
torrt att det oftast bara tittade upp en liten flik av hatten. Sedan fick man
gräva fram dem med våld ur riset och mossan. Tillsammans med all smörsopp och
Karl Johan som jag har i frysen, kan jag ändå vara nöjd med vinterförrådet.

Minst lika stor
behållning hade jag av själva varandet på fjället i trevliga vänners sällskap.
Två helt fantastiska, varma septemberdagar fick vi. Att bara strosa runt i
sakta mak och insupa naturens skönhet är faktiskt ännu mer värt än fyra liter
kantareller. Vi ska vara rädd om denna unika natur!