I år har jag köpt ved av grannen som hade gott om
den varan. Jag har själv stått uppe på den jättestora vedhögen i Lasses maskinhall
och lastat alla kubiken.

Först använde jag hans stora traktorvagn. Det gick
som smort ända tills vagnen var halvfull. Då blottade sig ett getingbo där i
vedhögen, och dess invånare var ilskna. Panik!

Det var getingar överallt. I håret, under den
stora flaxande arbetsskjortan, i byxbenen. Och det var inte bara att springa.
Jag var ju tvungen att klättra ner först, och tränga mig förbi traktorvagnen.
Men sedan sprang jag, skrikande i diskanten, över gräset upp till Lasse och
Birgittas hus medan jag försökte riva av mig kläderna.

Jag hade intill denna dag bara fått två
getingstick i hela mitt liv, men nu hade jag samlat på mig för en tiofaldig
reinkarnation. Minst. I huvudsvålen hade jag massor med stick, och även på
kroppen under kläderna. Ont gjorde det, men jag klarade i alla fall ansiktet.

Jag spolade iskallt vatten på huvudet med duschen
i Birgittas badrum. I gengäld fick hon en fyra, fem getingar att leka med inne
i köket. Efter en kopp kaffe kändes det bättre, men att gå ut till vedhögen
igen gick ju inte.

Det är tur att det finns experter på byn. Vi
ringde efter Jan som själv har bikupa där hemma och därmed skyddskläder och
attiraljer. Han plockade bort getingboet, men de hemlösa getingarna skulle
fortsätta att surra där många dagar ännu, så det blev till att ta paus i
lastandet. Istället fick jag den halvfulla vagnen hemkörd och
började trava in i vedboden.

Nästan en vecka senare (efter att Jan fått rycka
ut och ta bort ytterligare ett getingbo ur vedhögen med ännu aggressivare
invånare) har jag nu tagit hem den sista veden. Jag skippade den stora vagnen
som behövde frigöras inför tröskningen och körde istället fyra vändor med
bilsläpvagn och fyrhjuling (Lasses). Det är första gången i mitt liv
som jag kör fyrhjuling, och det måste erkännas att det var roligt.

Det tog sin tid att pedantiskt trava all denna ved
längs med vedbodens högra långvägg. Detta är nästa vinters ved. Årets ligger
till vänster och det är en smal gång i mitten. Jag har travat två
fyrameterslängder som når ända upp till taket. Den tredje raden slutar i brösthöjd.
Jag tror det ska räcka. Jag kände en enorm tillfredsställelse när allt var
klart, men säg den lycka som varar.

Någon dag senare hörde jag nämligen en gigantisk smäll som
fick Molly att förskräckt fly in under altangolvet. Jag kunde inte begripa var
det var. Nog för att björnjakten fortfarande pågår, men jag tror inte att de skjuter med kanoner.

I går kväll när jag skulle hämta in lite ved fick
jag gåtans lösning. Det hade rasat ganska duktigt i vedboden. Suck.