Jag skulle åka bort och inte komma hem förrän vid 16-tiden följande dag. Precis innan jag skulle fara iväg, gjorde jag ett sista besök i växthuset med vattenslangen. Allt var lugnt och takluckan stod vidöppen i värmen.Tompa Tomat och hans bröder stod tyst och lugnt i sina krukor, lojt lutade mot stödpinnarna och med de gula blommorna på sniskan. Det var kort sagt som vilken dag som helst. Trodde jag. Aldrig har väl ett gäng sprinters laddat så diskret! Att de bara minuter senare skulle sänka sig ner i startblocken inför sitt livs mest explosiva lopp, gick inte att ana.

Jag återvände hem, exakt 28 timmar senare. Det hade varit varmt och soligt och min första tanke var växthuset. Innanför glasdörren blev jag stående, helt perplex. På varenda en – VARENDA EN! – av tomatplantorna fanns små gröna tomater. Jag bara stirrade.Tompa blåste nonchalant bort ett blad från den största karten och stirrade oberört tillbaka. “Och?”