Nu kommer den! Inte plogbilen, inte jultomten, inte ens skatteåterbäringen – men sommaren. Sedan ett par dagar tillbaka kan man gå barbent i Kallsta. Det känns nymodigt och märkligt. Snabb som en iller kastar man sig ut genom ytterdörren och vägrar att gå in igen förrän myggen blir för svåra. Man vet nämligen aldrig hur länge det roliga varar.

Värmen gör snabbt underverk, och förhoppningsvis beror det också lite på trädgårdsmästarens omsorger att det skjuter fart i grönsakslandet.

Jag har täckt den bara jorden i landet med gräsklipp från gräsmattan. Teorin är att det gröna tillför näring, ökar mullhalten och släcker lyset för uppvaknande ogräs som då väljer att slumra lite till.

Jag har fixat nässelvatten och vattnat vid två tillfällen, och jag har vattnat ibland med vanliga trädgårdsslangen. Nässelvatten är fin och naturlig gödning och jag googlade mig fram till ett recept:
Lägg en massa nässlor i en hink och fyll upp med vatten. Låt stå några dagar tills det luktar äckligt. Nu var det förvisso så kyligt ute, att det tog en och en halv vecka innan det verkade ha hänt något i hinken, men till slut luktade det äntligen svinskit om det hela. Doseringen är 1 del nässelvatten och 9 delar vatten.

Hittills har jag bara kunnat skörda av salladen som jag fick av Birgitta, den som såddes och drevs upp inomhus innan den planterades ut. Men skörden har varit god och jag har ätit sallad på mackorna varje dag och gjort lite lunchsallad vid något tillfälle också. Nu börjar äntligen ruccolan och den rödaktiga bladbatavian (som har stått fullständigt stilla sedan jag planterade ut den) bli skördeklar. Jag har också ätit de första rädisorna!

Vissa lärdomar har jag dragit av säsongen hittills:
– Så alltid lite sallad inomhus på våren.
– Gräsklippsteorin håller – det kväver ogräset till viss del.
– Odlingsbäddar som är anlagda som min experimentbädd är så pass fluffiga att de snabbt torkar ut och behöver vattnas.
– År då syrenerna blommar hela juni och en bit in i juli tar det tid innan grönsakerna kommer igång och växer.